Inlägg

Kalla stöveln för stövel!

Jag såg detta klipp från Bill Maher, och jag kan känna igen en hel del i av slutet från svensk politik och vår högers retorik.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2FMaher%2Fvideos%2F10154866598507297%2F&show_text=0&width=560

Högern är även här i Sverige riktigt duktiga på att vända saker och ting upp och ner. En stövel kallas sällan för stövel eller ens för sko. Visst gör även av andra samma sak, men kanske inte lika ”bra”. Upprepa en lögn 100 gånger och den blir sann.
 
Jag tycker det är på tiden att vi gör tvärt om. Kalla just stöveln för stöveln istället för bara använda luddiga formella titlar och låta borgarnas snedvridna förklaringar bli till ”sanningar”.
Det behövs lite klarspråk i svensk politik. För ärligt talat hur många vet t.ex. vad arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter är? När någon beskriver det som straffskatt på företagare och ingen annan tydlig förklaring ges i replik, då är det lätt att köpa missvisande retorik.
Varför hör jag nästan aldrig debattrepliker från toppar i vänstra ringhörnan som tydliggör att det är stöveln vi pratar om? Högerns propaganda maskin hörs mullra genom Alliansens och SDs alla skikt. Hos de rödgröna får en dra ur svaren och förklaringarna, så kanske är det inte så konstigt att Alliansen lyckades sänka skatten med mer än någon tidigare moderat drömt om.
 
Borgarna står enade med en gemensam retorik. De har satt melodin som vi dansar till. Oavsett hur mycket bra satsningar vi lyckas få genom riksdagen, fullmäktigen mm så spelar det ingen roll, om ingen fullt förstår vad det är de fått. Det är dags att vi börjar spela vår egen melodi.
Låt oss åter ta arbetsgivaravgiften som ett exempel. Vad är det?
 
Arbetsgivaravgift = Intjänade skyddsnät
 
Detta ingår i det ”intjänade skyddsnätet”:
 
– Ålderspensionsavgift = Intjänad pension
– Efterlevandepensionsavgift = Inarbetad besparing åt familjen
– Föräldraförsäkrningsavgift = Intjänad föräldraledighet
– Sjukförsäkringsavgift = Inarbetad sjuklön
– Arbetsskadeavgift = Inarbetad arbetsskadeersättning
– Arbetsmarknadsavgift = Inarbetad arbetslöshetsersättning
 
”Ta bort straffskatt på företag” = lönedumpning och stöld av arbetares inarbetade besparingar.
Standard
Inlägg

”Varför ska bilister bekosta cyklister och kollektivtraffik!?!”

Många kanske upprörs över förslag som tar resurser från bilismen till andra områden. Vägtullar, trafikskatter och satsningar på kollektivt resande är något jag vet många retar sig på. Utan satsningar i kollektivt resande och cyklism riskerar dock styrmedel att bli den ”bestraffning” en del förbarmar sig över.

Varför ska bilister straffas till förmån för bussar och cykelbanor?

Att investera i cyklism och kollektivt resande är inget man gör för att bestraffa bilister. Visst vill man ju ställa om till hållbara resor, men idag är det många som tar bilen enbart för att de inte ges möjligheten att ta cykeln eller resa kollektivt. Majoriteten av pendlarna i städerna skulle få större nytta av en cykelbana och nya busslinjer än av fler filer på vägarna. Att flytta över den stora majoriteten som inte behöver egen bil över till ordentliga cykelbanor och till en välfungerande kollektiv trafik innebär ju att även de som verkligen behöver bilen också, gynnas längre fram. Så vad är rimligaste lösningen?

  1. Att bygga omfattande infrastruktur där folk mer eller mindre tvingas till att förlita sig på egna bilar?
  2. Att lägga en mindre del av den summan på ett cykelstamnät, några nya busslinjer och ett par pendlar parkeringar?

Det finns ju problem. Vi behöver en balans där exempelvis nationella skatter bekostas av alla medan satsningarna till störst del gynnar de i storstäderna. Där behöver det balanseras och jag själv är kritisk till att det inte satsas mer på en utökning av kollektivtrafik, utbyggnad av biogasmackar och laddstolpar även i de kommuner som är mer beroende av bilen än i storstäderna. Vill vi på riktigt ställa om behöver vi en infrastruktur som gör det möjligt.

Det handlar inte om att alla måste sluta köra bil, utan att så långt som möjligt ge människor möjligheten att slippa ta bilen. Det gör gott för miljö, hälsa och ekonomi.

Bilismen kommer finnas kvar under en lång tid framöver, men vi behöver se att alla inte har samma behov. Att bygga cykelbanor, upprätta dedikerade bussfiler, skapar även ett bättre flyt i trafiken för de som verkligen behöver bilen.

Jag vill även kommentera cykelparkeringar. Det förekommer en del gnäll om att det byggs om ett fåtal p-fickor i städer runtom i landet. Där 1 eller 2 fickor per kvarter byggs om till cykelparekingar. Visst det blir färre p-fickor, men om fler samtidigt inte har en egen bil så är det ju även färre som konkurrerar om parkeringarna.

Är det inte rimligen så, att bilisterna i långa loppet får mer plats, när vi satsar på cyklism och kollektivt resande? Med fler cyklister och kollektivt resande så får ju bilisterna färre att trängas med på vägar och parkeringsplatser. Med smart stadsplanering behöver ju inte det ena utesluta det andra.

Vad är er bild av det hela?

Standard
Inlägg

Valfrihet i överflöd

Aktivt skolval var ett förslag som skolkommissionen lyfte som förslag till förbättring i skolan idag. Visst finns det vissa situationer där det behöver finnas en viss mån av valmöjlighet, men det fanns redan innan fria skolvalet. Nu kan det snart vara så att alla ska göra ett aktivt val. Jag känner att snart ska alla jobba heltid bara med att planera för att göra bra val i sin och sin familjs vardag. För gud förbjude om vi skapade förutsättningar för att alla ska ges bra vård, skola, omsorg, pension, osv osv.
Vi skapar ett spel där vi övertygar folket om att gräset är grönare på andra sidan och att det är deras ansvar att vara där gräset växer. Var sen gräset inte så grönt som det framstod så är det medborgaren som gjort ett dåligt val, inte systemet som kollapsat.
Jag har inget emot valfrihet i vardagen. Jag är emot valfrihet, spekulation och spel med välfärden och de sociala skyddsnäten. För mig är frihet att kunna gör de valen genom att vi haft lika goda förutsättningar för att leva bra. Alla ska ha en bra vård, alla ska ha en bra utbildning, alla ska få den omsorg som de behöver, alla ska ha en pension att kunna leva på (inte bara överleva på).
Vi uppmanas spekulera med våra förutsättningar i livet istället för att bygga en välfungerande välfärd. Fyll medborgarnas liv med ännu en källa till stress och psykisk ohälsa och tvinga dem att kämpa för att kunna få en plats på gräddhyllan. Den gräddhyllan som vi med ett marknadstänk snart kanske får kalla den välfungerande delen av välfärden.
Valfrihet överallt är inte frihet. Det är inte frihet om min frihet fråntar andra deras frihet. Valfrihet i välfärden är illusionen, en strimma hopp som ska hålla ihop en krackelerande fasaden för välfärden. Ett trolleritrick där politiker och medborgare kliver bakom varsitt skynke, skynkena rycks bort och ”ta-da” ansvarsbördan har bytt plats. Valfrihet är en frestelse om att du kan vinna. Vad vi glömmer är att med en välfungerande välfärd är alla vinnare, och du inte behöver förlita dig på tur och val.
Standard
Inlägg

Ideologiskt skadad?

I veckan får jag mitt anställningsavtal för mitt nya jobb. Det blev för mig påtagligt att jag levt i en trygg IF Metall-bubbla senaste åren. Nu är det nytt jobb, nytt fackförbund och ny centralorganisation. Vad är mitt arbete värt och kan en leva på självförverkligande?
Det känns lite märkligt att bli TCO:are. Har inte insett hur individualistiskt det tycks vara inom denna centralorganisations fackförbund.
Är van med Handels, IF Metall och avtalsenlig lönesättning. Blir lite förvånad av att bli tillfrågad om vad jag har för löneanspråk. En av de första tankarna var, ”jaha ska jag vara medveten konsument även när jag söker jobb”. Ord som valfrihet ekade i bakhuvudet och en bild av Annie Lööf i en talar stol blixtra förbi. Likt spindelmannens sjätte sinne känner jag en sossevibb i ryggen. ”Alla ska med”, ”lika lön”.
 
Likt en ”yrkesskadad” rörmokare som inspekterar rören när hen besöker hotellrummets toalett eller ett butiksbiträde som börjat tänka plu koder när servitören kommer med hens sallad, så bär jag hela tiden ett par rödtonade läsglasögon på nästippen.
Ännu en situation jag kan stryka från listan där jag känner mig själv lite politiskt eller ideologiskt ”skadad” (på ett bra sätt i min mening).
Nu sitter jag och funderar över vad min blivande chefs chef tänker. Återigen känner jag ett intryck blixtra till genom huvudet. Ett youtube-klipp med Kishti Tomita i idoljuryn ekar någonstans där inne. Ler åt tanken på mig framför jurybordet, efter att jag precis har lämnat dem mitt löneanspråk och ser Kisti Tomita flamma upp. ”DET ÄR JU ORIMLIGT”!!!
Jag har ofta varit blygsam och försiktig närt det kommer till mig själv. Jag ska inte göra mig till besvär. Likt en god förlorare i ”Ring så spelar vi”, har frasen ”jag är nöjd med att få vara med” varit ett instinktivt uttryck.
Nu har jag varit en medveten ”konsument”. Jag har spenderat halva natten åt att leta upp rätt fackförbund, anslutit mig och sen läst lönestatistik i några timmar. Jag har som omväxling sagt vad jag faktiskt anser mig vara värd. För även om jag är medveten om att jag inte kommer jobba kvällar, nätter samt helger och ha välbetalda OB-tillägg, så vill jag gärna ha en lön för mitt jobb. För oavsett hur mycket en brinner för sitt arbete så måste alla betala sin hyra, köpa kläder, mat, mediciner, försäkringar och allt annat som kostar pengar. Samtidigt borde en börja pensionsspara, bygga en ekonomisk buffert och lägga undan pengar för sin framtida bostad. Få kan leva på självförverkligande och känslor av att åstadkomma något. Det är på tiden att jag präntar in det i mitt huvud. Jag kan inte bo i ett luftslott av självuppfyllelse. Jag behöver pengar för att leva.
Standard
Inlägg

Protektionismen, toleransen och den där jävla impulskontrollen.

Kränkta är vi allihopa, men många tycks mena att det är en rättighet att vara okränkt. Samtidigt menar vissa att de ska kunna uttrycka sig och samtidigt stå oemotsagda. Vi är känslocurlade och har valt livet i protektionistiska filterbubblor. Alla vassa kanter i samhället ska slipas ner för att inte någon ska slå sig när de faller. Åsikter och partitillhörighet blir oväsentligt, när känslorna och tankarna frontalkrockar med opinionsbildningen. En balansakt mellan att våga uttrycka sig och att uttrycka sig i lämpligt sammanhang. Inget nytt, men betydligt mer synligt i det digitala samhället.

Trampar någon dig på tårna så räcker det inte med att säga att de står på dina tår. Det räcker inte med en ursäkt att de inte såg, eller insåg. Det har inget att göra med var en står politiskt eller vars en värderingar vilar. Jag ser den överallt, intoleransen. Vissa kallar det en produkt av den känslocurling som utövas. Den protektionism som vi utövar för att skydda oss själva och våra kära från emotionella tyngder. Vi ska inte tävla för att ingen ska behöva förlora. Jag säger tvärtom. Tävla och lär varandra att en förlust är acceptabel. Våga säga fel så vi kan hjälpa varandra med vad som är rätt. Vi håller hellre inne med felaktigheter än att se sanningen och växa som personer.

Intolerans finns överallt, även bland dem som förespråkar tolerans. Intolerans och protektionism är vad jag ser som två grundstenar i dagens politiska polarisering. De största bromsklossarna till utveckling. I mina ögon är det inte de som står utanför och propagerar intolerans som hotar samhället, utan de som står på insidan och bekämpar eld med eld. Det smärtar varje gång jag ser vissa som någon tar feminismen eller demokratins namn i anspråk för att förtrycka dem som inte håller med eller missuppfattat feminismens och demokratins innebörd.

Om någon är oinsatt, har missförstått och ignorant häver ur sig något på felaktiga grunder, då är det inte hat, intolerans och ilska som vi ska bemöta det med. Det handlar inte om att frånta någon rätten att känna vad det känner utan att skilja på situationer där vi ska uttrycka känslor och där vi behöver utöva tolerans och folkbildning. På mitt facebookflöde kan jag säga vad jag känner, hemma kan jag svära åt dem jag tycker betett sig korkat och när jag intar en roll som opinionsbildare är tolerans ett mantra. Varje impuls behöver inte förmedlas på sociala medier öppet för alla samma sekund som den ploppar upp i huvudet. Det finns andra sätt att uttrycka sina känslor på.

Vi ska låta oss bli upprörda, arga, ledsna, sårade, och trötta ibland. Det stärker oss. Istället för att bygga en mur mellan oss och det som smärtar kanske vi behöver mer tolerans och mindre protektionism. Vi behöver lära oss att hantera de nya verktygen vi fått.

Där ni ser ignorans, intolerans och okunskap, möt med förståelse, tolerans och upplysning. Det finns idioter där ute som är ute efter att förstöra och såra. Varför lägga energi på energitjuvar? Varför mata trollet? Varje elak, korkad eller förtryckande kommentar behöver inte ett svar. Ibland behövs en teflonpanna.

Vissa frågar sig hur skit kan hända 2017, men vågar en se bakom triggervarningen, bortom clickbaits, löpsedlar, filterbubblor och algoritmer så kan vi se att världen inte är perfekt. Världen lär aldrig lär bli felfri men den rör sig mot det bättre. En värld där vi aldrig känner smärta, sorg och ilska kommer inte att existera. En värld där vi aldrig blir sårade är även en värld där vi är totalt isolerade. Den utopi vi verkar tro kan bli verklig är enbart en kuliss för den dystopiska verkligheten vi blundar för.

Standard
Inlägg

Fakta och dialog eller låsning och demonstration?

Storregioner, storkommuner, nya ekonomiska styrmedel eller vad det än kan beröra. Många politiker tycks ha glömt att det är folket de representerar.

När det kommer till nytänkande och stora reformer måste politikerna bli bättre på folkbildning och medborgardialog. Det går inte att stövla in och smälla en papperslunta i bordet samtidigt som en yttrar, ”vi måste bilda en storregion”. Det har talats mycket om storregion och att det skulle spara pengar. Det har talats väldigt lite om hur eller varför det skulle vara bra med storregion. Fast jag själv försökt sätta mig in så är det först efter förslaget om storregionerna fallit som det började höras mer konkreta argument. Hade politikerna haft öppnare processer och försökt göra för- och nackdelar lätt överskådliga så är jag nu i efterhand övertygad om att jag och många med mig hade slutit upp bakom förslaget. Pga brist på fakta och försiktighetsprincipen så har jag och många andra ställt sig emot storregioner.

Medborgare är inte idioter, det krävs inte 15 år av erfarenhet i förtroendeuppdrag och en halv livstid som politiskt aktiv för att kunna förstå. Det behövs bara mer transparens och kommunikation. Stora förändringar kan inte kastas fram med kort tidsfrist. Finns det en osäkerhet så blir det nej. Medborgarna vill inte köra rysk roulett de vill veta att de får en ljusare framtid.

Det är många stora reformer som rusas fram. Som en i arbetarrörelsen kan jag ibland höra vissa prata om hur de vill ”få det överstökat”. Jobbiga reformer som ska ”ryckas av som ett plåster”. Raka motsatsen till vad som borde göras.

I Luleå var skolreformen ett annat exempel där vi i S var snabba på att säga för mycket för tidigt. I retoriken framstod det som att vi redan hade börjat rista i byskolornas gravstenar, när det i själva verket bara var utredningar som presenterades. Medborgardialogen borde ha kommit mycket tidigare. Det är kul att se att så många engagerar sig i frågan, men jag önskar att vi kunde skapa ett forum där medborgarna kunde ges möjlighet att ta ställning för den framtid de vill se istället för emot den de så ogärna vill se.

Politiker och tjänstemän måste försöka att inte tala över huvudet på medborgarna. Det behövs mer dialog där medborgarna kan utmana politiker och tjänstemän från att köra i gamla hjulspår. Alla människor behöver utmana sig själv att sätta sig in i andras perspektiv och situationer, så även politiker och tjänstemän. Den bästa av idéer kan komma från den mest oväntade källan.

Standard
Inlägg

Det är vi som syr Sverigedemokraternas offerkofta.

Att jag och SD inte har samma grundvärderingar är nog inte så svårt att lista ut. Jag hör dock till den skara som blivit medveten, om att det är vi som syr den offerkofta som Jimmie Åkesson bär.

Jag respekterar att verksamheter som folkets hus och parker har valt att inte bistå SD med lokaler för deras evenemang. Folkets hus är en verksamhet sprungen ur den folkliga arbetarrörelsen, vilken är en av SDs största motståndare. Folkets hus har även en inkluderande agenda och att de då väljer att stänga ute ett parti som för en starkt exkluderande politik har jag full förståelse för. Det finns givetvis ett men. Varje gång vi stänger ute SD eller högljutt ber dem fara åt helvete, då syr vi ytterligare ett stygn i deras offerkofta. De är smarta nog att lägga sig ner och vänta på att vi ska sparka dem.

Vill vi motarbeta SD så är den metod vi använder idag sällsynt ogenomtänkt. Hat kan aldrig bekämpas med hat. Vill vi på riktigt att SD inte ska klara 4%-spärren inom en överskådlig framtid, då är det vi som behöver tänka om. Vi behöver pressa våra partier att sluta käbbla, att tala klarspråk, att gå fram med modiga reformer, att våga ta risker, och att ge oss en politik som vi vill ha, istället för en som kostar partiet minst mandat på kort sikt.

Istället för att demonstrera mot att SD har ett evenemang, varför inte hålla i ett inkluderande evenemang i närheten? Istället för att exkludera SD, varför inte lyssna på dem och lösa en del av de problem de lyfter, som alla kan enas om.

Vi motarbetar SD bäst genom att arbeta för den politik, de värderingar och det samhälle vi egentligen vill ha. Vill vi vinna ska vi vara för den framtid vi vill ha inte emot den vi inte vill ha. Det gäller oavsett om vi är politiker, partisympatisörer, -medlemmar eller en ”vanlig” obunden Svensson.

Att bekämpa eld med bensin kommer bara att öka motsättningar och slå kilen djupare i detta land. Det kanske är dags att vi lyssnar på varandra och ser vad det är som förenar oss. Det kanske är på tiden och prata om vad vi vill ha, istället för att bli SDs marionetter.

Jag tänker inte fortsätta sy på offerkoftan.

Standard