Inlägg

Öppet brev till ett döende parti

 

Öppet brev till vårt parti, Socialdemokraterna.

När ska vi Sossar fatta att vi inte är ett parti som M och inse vad det innebär?
M har bara att vinna på att inte ha ideologi i skyltfönstret. Deras värderingar och gräsrötters politik skulle aldrig få med sig folket om de blottades fullständigt. Vi i S har däremot en ideologi som syftar till att utgå ifrån fakta och därifrån ta de beslut som gör störst nytta för alla, samtidigt som det aldrig får ske på bekostnad för de svaga och utsatta i samhället. Det är mer eller mindre precis vad folk säger att de vill ha, om vi bara tog ut huvudet ur baken och lyssnade.
Förutsatt att vi kan kommunicera vad det är vi vill så har vi bara att vinna på att hålla hårt i vår ideologi. Vi kanske inte alltid skulle vinna varje strid, men vi skulle röra oss successivt mot de mål vi har.
Det är dags att sluta apa efter M. Inget mer följa opinionen. Det som gjorde S starka en gång var att vi bildade opinion. Nu har vi istället accepterat SDs och Ms världsbild och följer den opinion de har bildat.
 
Partiet pratar även om att det som internt idag kallas ”business as usual” kommer leda till valförlust. Sen presenterar samma personer o samband med samma påstående en strategi som är ”business as usual” fast paketerat i en mycket unknare politik. En politik som ska gå hem hos dem som redan gillar den nya opinion SD bildat.
Vi lämnar värderingar och fakta, för populistiskt flörtande som ska passa in i SDs & Ms opinion.
Det enda vi borde dra slutsats ifrån opinionsundersökningar, är att om det vi vill göra inte är poppis, då är det dags att bilda opinion eller lägga ner.
Mitt bästa råd till vårt parti. Sparka varenda kotte på partikansliet som jobbar med att analysera opinioner. Anställ istället några som kan kommunicera, hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden och hur vi vill göra samhället bättre.
Det kanske inte vinner oss det kommande valet, men om vi aldrig är beredd att förlora en ”strid” så vinner vi aldrig ”kriget”.
Politik ska komma från våra värderingar, från våra rötter. Kommer vår politik från Sifo har vi inget att göra i politiken. Antingen levererar vi politik baserat på värderingar eller så lägger vi ner. Allt annat är ett erkännande att vi söker makten fast vi inte har några egna åsikter eller idéer, om vad vi med makten ska åstadkomma.
Jag kan leva med föraktet denna text kan väcka bland partikramare och karriärspolitiker. Med den färdriktning vi har idag så är Socialdemokraterna inte ens en generationsväxling från döden.
Mvh
En klubbordförande som börjar vara jäääävligt less.

 

Annonser
Standard
Inlägg

Inte alla män? ALLA VI MÄN!!

Inte alla män? Nä kanske inte det, men om det är något du häver ur dig så måste jag tyvärr informera dig att du är del av problemet. Du är en sköld som förövare kan söka skydd bakom. En dimridå för det misogyna patriarkatet.

Jag blir less på dessa sköra egon. Män som tror att världen snurrar runt dem. Vi män har en privilegierad position i samhället. Alla har vi säkerligen sagt eller gjort något som är eller åtminstone ur kontext uppfattats sexistiskt. Att p.g.a. detta gå i försvarsställning och använda rampljuset till att försöka förminska problemen gör dig till en del av problemet.
 
Ja,det finns bra män, ja även vi män kan drabbas. Det är dock jävligt märkligt att vi alltid tar den diskussionen så fort kvinnors utsatthet är samtalsämnet. Det är samma logik med internationella kvinnodagen. Män som högljutt protesterar mot 8 mars evenemang, men 19 november när det är mansdagen då är det inte en jävel som öppnar käften. Torgen står tomma 364 dagar om året, men när någon väl försöker lyfta de brott kvinnor utsätts för, den motvind som samhället möter dem med, ja då tycker några sköra misogyna män det är läge att gråta om sina egna problem.
 
Männens roll i feminism och jämlikhet handlar inte om att män ska ges en plats i samhället att höja sina röster för feminism. Det handlar inte om att ta plats för att prata om feminism. Det handlar om att använda den plats vi redan har för att prata om den ”radikala” idén om att kvinnor är människor precis som män, och ska behandlas med respekt. D.v.s. feminism.
Inte alla män? Jo, alla vi män bär ett ansvar. Vi kan inte vända ryggen till och skydda andra män och påstå att vi inte bär ett ansvar. Alla vi bär ansvar för våra handlingar. ALLA VI MÄN!
Standard
Inlägg

Kalla stöveln för stövel!

Jag såg detta klipp från Bill Maher, och jag kan känna igen en hel del i av slutet från svensk politik och vår högers retorik.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2FMaher%2Fvideos%2F10154866598507297%2F&show_text=0&width=560

Högern är även här i Sverige riktigt duktiga på att vända saker och ting upp och ner. En stövel kallas sällan för stövel eller ens för sko. Visst gör även av andra samma sak, men kanske inte lika ”bra”. Upprepa en lögn 100 gånger och den blir sann.
 
Jag tycker det är på tiden att vi gör tvärt om. Kalla just stöveln för stöveln istället för bara använda luddiga formella titlar och låta borgarnas snedvridna förklaringar bli till ”sanningar”.
Det behövs lite klarspråk i svensk politik. För ärligt talat hur många vet t.ex. vad arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter är? När någon beskriver det som straffskatt på företagare och ingen annan tydlig förklaring ges i replik, då är det lätt att köpa missvisande retorik.
Varför hör jag nästan aldrig debattrepliker från toppar i vänstra ringhörnan som tydliggör att det är stöveln vi pratar om? Högerns propaganda maskin hörs mullra genom Alliansens och SDs alla skikt. Hos de rödgröna får en dra ur svaren och förklaringarna, så kanske är det inte så konstigt att Alliansen lyckades sänka skatten med mer än någon tidigare moderat drömt om.
 
Borgarna står enade med en gemensam retorik. De har satt melodin som vi dansar till. Oavsett hur mycket bra satsningar vi lyckas få genom riksdagen, fullmäktigen mm så spelar det ingen roll, om ingen fullt förstår vad det är de fått. Det är dags att vi börjar spela vår egen melodi.
Låt oss åter ta arbetsgivaravgiften som ett exempel. Vad är det?
 
Arbetsgivaravgift = Intjänade skyddsnät
 
Detta ingår i det ”intjänade skyddsnätet”:
 
– Ålderspensionsavgift = Intjänad pension
– Efterlevandepensionsavgift = Inarbetad besparing åt familjen
– Föräldraförsäkrningsavgift = Intjänad föräldraledighet
– Sjukförsäkringsavgift = Inarbetad sjuklön
– Arbetsskadeavgift = Inarbetad arbetsskadeersättning
– Arbetsmarknadsavgift = Inarbetad arbetslöshetsersättning
 
”Ta bort straffskatt på företag” = lönedumpning och stöld av arbetares inarbetade besparingar.
Standard
Inlägg

”Varför ska bilister bekosta cyklister och kollektivtraffik!?!”

Många kanske upprörs över förslag som tar resurser från bilismen till andra områden. Vägtullar, trafikskatter och satsningar på kollektivt resande är något jag vet många retar sig på. Utan satsningar i kollektivt resande och cyklism riskerar dock styrmedel att bli den ”bestraffning” en del förbarmar sig över.

Varför ska bilister straffas till förmån för bussar och cykelbanor?

Att investera i cyklism och kollektivt resande är inget man gör för att bestraffa bilister. Visst vill man ju ställa om till hållbara resor, men idag är det många som tar bilen enbart för att de inte ges möjligheten att ta cykeln eller resa kollektivt. Majoriteten av pendlarna i städerna skulle få större nytta av en cykelbana och nya busslinjer än av fler filer på vägarna. Att flytta över den stora majoriteten som inte behöver egen bil över till ordentliga cykelbanor och till en välfungerande kollektiv trafik innebär ju att även de som verkligen behöver bilen också, gynnas längre fram. Så vad är rimligaste lösningen?

  1. Att bygga omfattande infrastruktur där folk mer eller mindre tvingas till att förlita sig på egna bilar?
  2. Att lägga en mindre del av den summan på ett cykelstamnät, några nya busslinjer och ett par pendlar parkeringar?

Det finns ju problem. Vi behöver en balans där exempelvis nationella skatter bekostas av alla medan satsningarna till störst del gynnar de i storstäderna. Där behöver det balanseras och jag själv är kritisk till att det inte satsas mer på en utökning av kollektivtrafik, utbyggnad av biogasmackar och laddstolpar även i de kommuner som är mer beroende av bilen än i storstäderna. Vill vi på riktigt ställa om behöver vi en infrastruktur som gör det möjligt.

Det handlar inte om att alla måste sluta köra bil, utan att så långt som möjligt ge människor möjligheten att slippa ta bilen. Det gör gott för miljö, hälsa och ekonomi.

Bilismen kommer finnas kvar under en lång tid framöver, men vi behöver se att alla inte har samma behov. Att bygga cykelbanor, upprätta dedikerade bussfiler, skapar även ett bättre flyt i trafiken för de som verkligen behöver bilen.

Jag vill även kommentera cykelparkeringar. Det förekommer en del gnäll om att det byggs om ett fåtal p-fickor i städer runtom i landet. Där 1 eller 2 fickor per kvarter byggs om till cykelparekingar. Visst det blir färre p-fickor, men om fler samtidigt inte har en egen bil så är det ju även färre som konkurrerar om parkeringarna.

Är det inte rimligen så, att bilisterna i långa loppet får mer plats, när vi satsar på cyklism och kollektivt resande? Med fler cyklister och kollektivt resande så får ju bilisterna färre att trängas med på vägar och parkeringsplatser. Med smart stadsplanering behöver ju inte det ena utesluta det andra.

Vad är er bild av det hela?

Standard
Inlägg

Valfrihet i överflöd

Aktivt skolval var ett förslag som skolkommissionen lyfte som förslag till förbättring i skolan idag. Visst finns det vissa situationer där det behöver finnas en viss mån av valmöjlighet, men det fanns redan innan fria skolvalet. Nu kan det snart vara så att alla ska göra ett aktivt val. Jag känner att snart ska alla jobba heltid bara med att planera för att göra bra val i sin och sin familjs vardag. För gud förbjude om vi skapade förutsättningar för att alla ska ges bra vård, skola, omsorg, pension, osv osv.
Vi skapar ett spel där vi övertygar folket om att gräset är grönare på andra sidan och att det är deras ansvar att vara där gräset växer. Var sen gräset inte så grönt som det framstod så är det medborgaren som gjort ett dåligt val, inte systemet som kollapsat.
Jag har inget emot valfrihet i vardagen. Jag är emot valfrihet, spekulation och spel med välfärden och de sociala skyddsnäten. För mig är frihet att kunna gör de valen genom att vi haft lika goda förutsättningar för att leva bra. Alla ska ha en bra vård, alla ska ha en bra utbildning, alla ska få den omsorg som de behöver, alla ska ha en pension att kunna leva på (inte bara överleva på).
Vi uppmanas spekulera med våra förutsättningar i livet istället för att bygga en välfungerande välfärd. Fyll medborgarnas liv med ännu en källa till stress och psykisk ohälsa och tvinga dem att kämpa för att kunna få en plats på gräddhyllan. Den gräddhyllan som vi med ett marknadstänk snart kanske får kalla den välfungerande delen av välfärden.
Valfrihet överallt är inte frihet. Det är inte frihet om min frihet fråntar andra deras frihet. Valfrihet i välfärden är illusionen, en strimma hopp som ska hålla ihop en krackelerande fasaden för välfärden. Ett trolleritrick där politiker och medborgare kliver bakom varsitt skynke, skynkena rycks bort och ”ta-da” ansvarsbördan har bytt plats. Valfrihet är en frestelse om att du kan vinna. Vad vi glömmer är att med en välfungerande välfärd är alla vinnare, och du inte behöver förlita dig på tur och val.
Standard
Inlägg

Ideologiskt skadad?

I veckan får jag mitt anställningsavtal för mitt nya jobb. Det blev för mig påtagligt att jag levt i en trygg IF Metall-bubbla senaste åren. Nu är det nytt jobb, nytt fackförbund och ny centralorganisation. Vad är mitt arbete värt och kan en leva på självförverkligande?
Det känns lite märkligt att bli TCO:are. Har inte insett hur individualistiskt det tycks vara inom denna centralorganisations fackförbund.
Är van med Handels, IF Metall och avtalsenlig lönesättning. Blir lite förvånad av att bli tillfrågad om vad jag har för löneanspråk. En av de första tankarna var, ”jaha ska jag vara medveten konsument även när jag söker jobb”. Ord som valfrihet ekade i bakhuvudet och en bild av Annie Lööf i en talar stol blixtra förbi. Likt spindelmannens sjätte sinne känner jag en sossevibb i ryggen. ”Alla ska med”, ”lika lön”.
 
Likt en ”yrkesskadad” rörmokare som inspekterar rören när hen besöker hotellrummets toalett eller ett butiksbiträde som börjat tänka plu koder när servitören kommer med hens sallad, så bär jag hela tiden ett par rödtonade läsglasögon på nästippen.
Ännu en situation jag kan stryka från listan där jag känner mig själv lite politiskt eller ideologiskt ”skadad” (på ett bra sätt i min mening).
Nu sitter jag och funderar över vad min blivande chefs chef tänker. Återigen känner jag ett intryck blixtra till genom huvudet. Ett youtube-klipp med Kishti Tomita i idoljuryn ekar någonstans där inne. Ler åt tanken på mig framför jurybordet, efter att jag precis har lämnat dem mitt löneanspråk och ser Kisti Tomita flamma upp. ”DET ÄR JU ORIMLIGT”!!!
Jag har ofta varit blygsam och försiktig närt det kommer till mig själv. Jag ska inte göra mig till besvär. Likt en god förlorare i ”Ring så spelar vi”, har frasen ”jag är nöjd med att få vara med” varit ett instinktivt uttryck.
Nu har jag varit en medveten ”konsument”. Jag har spenderat halva natten åt att leta upp rätt fackförbund, anslutit mig och sen läst lönestatistik i några timmar. Jag har som omväxling sagt vad jag faktiskt anser mig vara värd. För även om jag är medveten om att jag inte kommer jobba kvällar, nätter samt helger och ha välbetalda OB-tillägg, så vill jag gärna ha en lön för mitt jobb. För oavsett hur mycket en brinner för sitt arbete så måste alla betala sin hyra, köpa kläder, mat, mediciner, försäkringar och allt annat som kostar pengar. Samtidigt borde en börja pensionsspara, bygga en ekonomisk buffert och lägga undan pengar för sin framtida bostad. Få kan leva på självförverkligande och känslor av att åstadkomma något. Det är på tiden att jag präntar in det i mitt huvud. Jag kan inte bo i ett luftslott av självuppfyllelse. Jag behöver pengar för att leva.
Standard
Inlägg

Protektionismen, toleransen och den där jävla impulskontrollen.

Kränkta är vi allihopa, men många tycks mena att det är en rättighet att vara okränkt. Samtidigt menar vissa att de ska kunna uttrycka sig och samtidigt stå oemotsagda. Vi är känslocurlade och har valt livet i protektionistiska filterbubblor. Alla vassa kanter i samhället ska slipas ner för att inte någon ska slå sig när de faller. Åsikter och partitillhörighet blir oväsentligt, när känslorna och tankarna frontalkrockar med opinionsbildningen. En balansakt mellan att våga uttrycka sig och att uttrycka sig i lämpligt sammanhang. Inget nytt, men betydligt mer synligt i det digitala samhället.

Trampar någon dig på tårna så räcker det inte med att säga att de står på dina tår. Det räcker inte med en ursäkt att de inte såg, eller insåg. Det har inget att göra med var en står politiskt eller vars en värderingar vilar. Jag ser den överallt, intoleransen. Vissa kallar det en produkt av den känslocurling som utövas. Den protektionism som vi utövar för att skydda oss själva och våra kära från emotionella tyngder. Vi ska inte tävla för att ingen ska behöva förlora. Jag säger tvärtom. Tävla och lär varandra att en förlust är acceptabel. Våga säga fel så vi kan hjälpa varandra med vad som är rätt. Vi håller hellre inne med felaktigheter än att se sanningen och växa som personer.

Intolerans finns överallt, även bland dem som förespråkar tolerans. Intolerans och protektionism är vad jag ser som två grundstenar i dagens politiska polarisering. De största bromsklossarna till utveckling. I mina ögon är det inte de som står utanför och propagerar intolerans som hotar samhället, utan de som står på insidan och bekämpar eld med eld. Det smärtar varje gång jag ser vissa som någon tar feminismen eller demokratins namn i anspråk för att förtrycka dem som inte håller med eller missuppfattat feminismens och demokratins innebörd.

Om någon är oinsatt, har missförstått och ignorant häver ur sig något på felaktiga grunder, då är det inte hat, intolerans och ilska som vi ska bemöta det med. Det handlar inte om att frånta någon rätten att känna vad det känner utan att skilja på situationer där vi ska uttrycka känslor och där vi behöver utöva tolerans och folkbildning. På mitt facebookflöde kan jag säga vad jag känner, hemma kan jag svära åt dem jag tycker betett sig korkat och när jag intar en roll som opinionsbildare är tolerans ett mantra. Varje impuls behöver inte förmedlas på sociala medier öppet för alla samma sekund som den ploppar upp i huvudet. Det finns andra sätt att uttrycka sina känslor på.

Vi ska låta oss bli upprörda, arga, ledsna, sårade, och trötta ibland. Det stärker oss. Istället för att bygga en mur mellan oss och det som smärtar kanske vi behöver mer tolerans och mindre protektionism. Vi behöver lära oss att hantera de nya verktygen vi fått.

Där ni ser ignorans, intolerans och okunskap, möt med förståelse, tolerans och upplysning. Det finns idioter där ute som är ute efter att förstöra och såra. Varför lägga energi på energitjuvar? Varför mata trollet? Varje elak, korkad eller förtryckande kommentar behöver inte ett svar. Ibland behövs en teflonpanna.

Vissa frågar sig hur skit kan hända 2017, men vågar en se bakom triggervarningen, bortom clickbaits, löpsedlar, filterbubblor och algoritmer så kan vi se att världen inte är perfekt. Världen lär aldrig lär bli felfri men den rör sig mot det bättre. En värld där vi aldrig känner smärta, sorg och ilska kommer inte att existera. En värld där vi aldrig blir sårade är även en värld där vi är totalt isolerade. Den utopi vi verkar tro kan bli verklig är enbart en kuliss för den dystopiska verkligheten vi blundar för.

Standard