Inlägg

Ett mirakel att vi har unga politiker.

Alla ska inte dras över en kant, men det behövs bara en handfull personer inom politiken för att grusa hela maskineriet.

När jag lyssnar på Gällivares kommunalfullmäktige så sitter jag likt en entusiastisk fotbollssupporter och svär. ”Begär för fan inte replik”! Att lyssna på dessa fullmäktigemöten kan vara plågsamt. Slag för brösten, tummar som spelar på hängslena, fingrar som pekar, kängor som kastas och en evig vilja till att alltid ha sista ordet.

Skulden för detta bär ingen ensam. Även mina egna partikamrater kan räknas in till denna skara.

Det käbbel som pågått i många år, den burdusa metod att göra först och fråga sen som är och har varit mantra inom kommunen göder ett politikerförakt. Att det finns några få unga som vill engagera sig i partipolitik i Gällivare är ett mirakel.

Det uppfattas som att prestige och att få ära för beslut är viktigare, än att röra sig framåt. Ödmjukhet finns inte i vissa politikers ordlista. Att sitta i Luleå vid skolbänken och se på utifrån är frustrerande. Ibland önskar jag att jag kunde pausa allt ställa politiker på scen på Vassaratorget, samla kommuninvånarna runtom och köra handuppräckning.

Vilka medborgare tycker att kommunfullmäktige är en lekskola? Hand upp!

Vilka känner sig överkörda och förbisedda?

Vilka saknar dialoger i samhällsutvecklingen?

Vilka är less på partipolitiskt käbbel?

Jag känner vettiga politiker även i Gällivare. Lyhörda och ödmjuka personer som vill framåt. Personer som kan sitta i ett bord där alla inte tycker lika. Tyvärr orkar många av dem inte med denna sandlåda, som stundvis tycks sakna uppsyn av en rastvakt. Att ge all sin energi är inte något en orkar med i långa loppet. Varje dag önskar jag att fler kunde lyssna på sina motståndare utan att trycka ner och slå sig för bröstet. Varje dag önskar jag att lyhördhet och ödmjukhet fick mer plats såväl i som utanför fullmäktige i Gällivare.

Gällivare är en fantastisk kommun och jag hoppas att jag i framtiden kommer kunna säga det samma om kommunens politik och hela kommunens förvaltning.

Att det finns unga som trots käbbel motiveras till att vilja förändra är ett under. Detta med hänsyn till det politikerförakt en del kommunpolitiker och förvaltningschefer lagt grunden för.

Det ska sägas att Gällivare (tyvärr) inte är ett unikt fall, men ett exempel jag kan relatera till.

Annonser
Standard