Inlägg

”Varför ska bilister bekosta cyklister och kollektivtraffik!?!”

Många kanske upprörs över förslag som tar resurser från bilismen till andra områden. Vägtullar, trafikskatter och satsningar på kollektivt resande är något jag vet många retar sig på. Utan satsningar i kollektivt resande och cyklism riskerar dock styrmedel att bli den ”bestraffning” en del förbarmar sig över.

Varför ska bilister straffas till förmån för bussar och cykelbanor?

Att investera i cyklism och kollektivt resande är inget man gör för att bestraffa bilister. Visst vill man ju ställa om till hållbara resor, men idag är det många som tar bilen enbart för att de inte ges möjligheten att ta cykeln eller resa kollektivt. Majoriteten av pendlarna i städerna skulle få större nytta av en cykelbana och nya busslinjer än av fler filer på vägarna. Att flytta över den stora majoriteten som inte behöver egen bil över till ordentliga cykelbanor och till en välfungerande kollektiv trafik innebär ju att även de som verkligen behöver bilen också, gynnas längre fram. Så vad är rimligaste lösningen?

  1. Att bygga omfattande infrastruktur där folk mer eller mindre tvingas till att förlita sig på egna bilar?
  2. Att lägga en mindre del av den summan på ett cykelstamnät, några nya busslinjer och ett par pendlar parkeringar?

Det finns ju problem. Vi behöver en balans där exempelvis nationella skatter bekostas av alla medan satsningarna till störst del gynnar de i storstäderna. Där behöver det balanseras och jag själv är kritisk till att det inte satsas mer på en utökning av kollektivtrafik, utbyggnad av biogasmackar och laddstolpar även i de kommuner som är mer beroende av bilen än i storstäderna. Vill vi på riktigt ställa om behöver vi en infrastruktur som gör det möjligt.

Det handlar inte om att alla måste sluta köra bil, utan att så långt som möjligt ge människor möjligheten att slippa ta bilen. Det gör gott för miljö, hälsa och ekonomi.

Bilismen kommer finnas kvar under en lång tid framöver, men vi behöver se att alla inte har samma behov. Att bygga cykelbanor, upprätta dedikerade bussfiler, skapar även ett bättre flyt i trafiken för de som verkligen behöver bilen.

Jag vill även kommentera cykelparkeringar. Det förekommer en del gnäll om att det byggs om ett fåtal p-fickor i städer runtom i landet. Där 1 eller 2 fickor per kvarter byggs om till cykelparekingar. Visst det blir färre p-fickor, men om fler samtidigt inte har en egen bil så är det ju även färre som konkurrerar om parkeringarna.

Är det inte rimligen så, att bilisterna i långa loppet får mer plats, när vi satsar på cyklism och kollektivt resande? Med fler cyklister och kollektivt resande så får ju bilisterna färre att trängas med på vägar och parkeringsplatser. Med smart stadsplanering behöver ju inte det ena utesluta det andra.

Vad är er bild av det hela?

Annonser
Standard
Inlägg

Valfrihet i överflöd

Aktivt skolval var ett förslag som skolkommissionen lyfte som förslag till förbättring i skolan idag. Visst finns det vissa situationer där det behöver finnas en viss mån av valmöjlighet, men det fanns redan innan fria skolvalet. Nu kan det snart vara så att alla ska göra ett aktivt val. Jag känner att snart ska alla jobba heltid bara med att planera för att göra bra val i sin och sin familjs vardag. För gud förbjude om vi skapade förutsättningar för att alla ska ges bra vård, skola, omsorg, pension, osv osv.
Vi skapar ett spel där vi övertygar folket om att gräset är grönare på andra sidan och att det är deras ansvar att vara där gräset växer. Var sen gräset inte så grönt som det framstod så är det medborgaren som gjort ett dåligt val, inte systemet som kollapsat.
Jag har inget emot valfrihet i vardagen. Jag är emot valfrihet, spekulation och spel med välfärden och de sociala skyddsnäten. För mig är frihet att kunna gör de valen genom att vi haft lika goda förutsättningar för att leva bra. Alla ska ha en bra vård, alla ska ha en bra utbildning, alla ska få den omsorg som de behöver, alla ska ha en pension att kunna leva på (inte bara överleva på).
Vi uppmanas spekulera med våra förutsättningar i livet istället för att bygga en välfungerande välfärd. Fyll medborgarnas liv med ännu en källa till stress och psykisk ohälsa och tvinga dem att kämpa för att kunna få en plats på gräddhyllan. Den gräddhyllan som vi med ett marknadstänk snart kanske får kalla den välfungerande delen av välfärden.
Valfrihet överallt är inte frihet. Det är inte frihet om min frihet fråntar andra deras frihet. Valfrihet i välfärden är illusionen, en strimma hopp som ska hålla ihop en krackelerande fasaden för välfärden. Ett trolleritrick där politiker och medborgare kliver bakom varsitt skynke, skynkena rycks bort och ”ta-da” ansvarsbördan har bytt plats. Valfrihet är en frestelse om att du kan vinna. Vad vi glömmer är att med en välfungerande välfärd är alla vinnare, och du inte behöver förlita dig på tur och val.
Standard
Inlägg

Ideologiskt skadad?

I veckan får jag mitt anställningsavtal för mitt nya jobb. Det blev för mig påtagligt att jag levt i en trygg IF Metall-bubbla senaste åren. Nu är det nytt jobb, nytt fackförbund och ny centralorganisation. Vad är mitt arbete värt och kan en leva på självförverkligande?
Det känns lite märkligt att bli TCO:are. Har inte insett hur individualistiskt det tycks vara inom denna centralorganisations fackförbund.
Är van med Handels, IF Metall och avtalsenlig lönesättning. Blir lite förvånad av att bli tillfrågad om vad jag har för löneanspråk. En av de första tankarna var, ”jaha ska jag vara medveten konsument även när jag söker jobb”. Ord som valfrihet ekade i bakhuvudet och en bild av Annie Lööf i en talar stol blixtra förbi. Likt spindelmannens sjätte sinne känner jag en sossevibb i ryggen. ”Alla ska med”, ”lika lön”.
 
Likt en ”yrkesskadad” rörmokare som inspekterar rören när hen besöker hotellrummets toalett eller ett butiksbiträde som börjat tänka plu koder när servitören kommer med hens sallad, så bär jag hela tiden ett par rödtonade läsglasögon på nästippen.
Ännu en situation jag kan stryka från listan där jag känner mig själv lite politiskt eller ideologiskt ”skadad” (på ett bra sätt i min mening).
Nu sitter jag och funderar över vad min blivande chefs chef tänker. Återigen känner jag ett intryck blixtra till genom huvudet. Ett youtube-klipp med Kishti Tomita i idoljuryn ekar någonstans där inne. Ler åt tanken på mig framför jurybordet, efter att jag precis har lämnat dem mitt löneanspråk och ser Kisti Tomita flamma upp. ”DET ÄR JU ORIMLIGT”!!!
Jag har ofta varit blygsam och försiktig närt det kommer till mig själv. Jag ska inte göra mig till besvär. Likt en god förlorare i ”Ring så spelar vi”, har frasen ”jag är nöjd med att få vara med” varit ett instinktivt uttryck.
Nu har jag varit en medveten ”konsument”. Jag har spenderat halva natten åt att leta upp rätt fackförbund, anslutit mig och sen läst lönestatistik i några timmar. Jag har som omväxling sagt vad jag faktiskt anser mig vara värd. För även om jag är medveten om att jag inte kommer jobba kvällar, nätter samt helger och ha välbetalda OB-tillägg, så vill jag gärna ha en lön för mitt jobb. För oavsett hur mycket en brinner för sitt arbete så måste alla betala sin hyra, köpa kläder, mat, mediciner, försäkringar och allt annat som kostar pengar. Samtidigt borde en börja pensionsspara, bygga en ekonomisk buffert och lägga undan pengar för sin framtida bostad. Få kan leva på självförverkligande och känslor av att åstadkomma något. Det är på tiden att jag präntar in det i mitt huvud. Jag kan inte bo i ett luftslott av självuppfyllelse. Jag behöver pengar för att leva.
Standard