Inlägg

Fakta och dialog eller låsning och demonstration?

Storregioner, storkommuner, nya ekonomiska styrmedel eller vad det än kan beröra. Många politiker tycks ha glömt att det är folket de representerar.

När det kommer till nytänkande och stora reformer måste politikerna bli bättre på folkbildning och medborgardialog. Det går inte att stövla in och smälla en papperslunta i bordet samtidigt som en yttrar, ”vi måste bilda en storregion”. Det har talats mycket om storregion och att det skulle spara pengar. Det har talats väldigt lite om hur eller varför det skulle vara bra med storregion. Fast jag själv försökt sätta mig in så är det först efter förslaget om storregionerna fallit som det började höras mer konkreta argument. Hade politikerna haft öppnare processer och försökt göra för- och nackdelar lätt överskådliga så är jag nu i efterhand övertygad om att jag och många med mig hade slutit upp bakom förslaget. Pga brist på fakta och försiktighetsprincipen så har jag och många andra ställt sig emot storregioner.

Medborgare är inte idioter, det krävs inte 15 år av erfarenhet i förtroendeuppdrag och en halv livstid som politiskt aktiv för att kunna förstå. Det behövs bara mer transparens och kommunikation. Stora förändringar kan inte kastas fram med kort tidsfrist. Finns det en osäkerhet så blir det nej. Medborgarna vill inte köra rysk roulett de vill veta att de får en ljusare framtid.

Det är många stora reformer som rusas fram. Som en i arbetarrörelsen kan jag ibland höra vissa prata om hur de vill ”få det överstökat”. Jobbiga reformer som ska ”ryckas av som ett plåster”. Raka motsatsen till vad som borde göras.

I Luleå var skolreformen ett annat exempel där vi i S var snabba på att säga för mycket för tidigt. I retoriken framstod det som att vi redan hade börjat rista i byskolornas gravstenar, när det i själva verket bara var utredningar som presenterades. Medborgardialogen borde ha kommit mycket tidigare. Det är kul att se att så många engagerar sig i frågan, men jag önskar att vi kunde skapa ett forum där medborgarna kunde ges möjlighet att ta ställning för den framtid de vill se istället för emot den de så ogärna vill se.

Politiker och tjänstemän måste försöka att inte tala över huvudet på medborgarna. Det behövs mer dialog där medborgarna kan utmana politiker och tjänstemän från att köra i gamla hjulspår. Alla människor behöver utmana sig själv att sätta sig in i andras perspektiv och situationer, så även politiker och tjänstemän. Den bästa av idéer kan komma från den mest oväntade källan.

Annonser
Standard
Inlägg

Det är vi som syr Sverigedemokraternas offerkofta.

Att jag och SD inte har samma grundvärderingar är nog inte så svårt att lista ut. Jag hör dock till den skara som blivit medveten, om att det är vi som syr den offerkofta som Jimmie Åkesson bär.

Jag respekterar att verksamheter som folkets hus och parker har valt att inte bistå SD med lokaler för deras evenemang. Folkets hus är en verksamhet sprungen ur den folkliga arbetarrörelsen, vilken är en av SDs största motståndare. Folkets hus har även en inkluderande agenda och att de då väljer att stänga ute ett parti som för en starkt exkluderande politik har jag full förståelse för. Det finns givetvis ett men. Varje gång vi stänger ute SD eller högljutt ber dem fara åt helvete, då syr vi ytterligare ett stygn i deras offerkofta. De är smarta nog att lägga sig ner och vänta på att vi ska sparka dem.

Vill vi motarbeta SD så är den metod vi använder idag sällsynt ogenomtänkt. Hat kan aldrig bekämpas med hat. Vill vi på riktigt att SD inte ska klara 4%-spärren inom en överskådlig framtid, då är det vi som behöver tänka om. Vi behöver pressa våra partier att sluta käbbla, att tala klarspråk, att gå fram med modiga reformer, att våga ta risker, och att ge oss en politik som vi vill ha, istället för en som kostar partiet minst mandat på kort sikt.

Istället för att demonstrera mot att SD har ett evenemang, varför inte hålla i ett inkluderande evenemang i närheten? Istället för att exkludera SD, varför inte lyssna på dem och lösa en del av de problem de lyfter, som alla kan enas om.

Vi motarbetar SD bäst genom att arbeta för den politik, de värderingar och det samhälle vi egentligen vill ha. Vill vi vinna ska vi vara för den framtid vi vill ha inte emot den vi inte vill ha. Det gäller oavsett om vi är politiker, partisympatisörer, -medlemmar eller en ”vanlig” obunden Svensson.

Att bekämpa eld med bensin kommer bara att öka motsättningar och slå kilen djupare i detta land. Det kanske är dags att vi lyssnar på varandra och ser vad det är som förenar oss. Det kanske är på tiden och prata om vad vi vill ha, istället för att bli SDs marionetter.

Jag tänker inte fortsätta sy på offerkoftan.

Standard
Inlägg

Medhåll om Maglev på framtida höghastighetsbanor

Ole Rasmussen skrev i Ny teknik om Sveriges nostalgiska kramande av traditionell räls. Visst fyller traditionell räls en funktion även i framtiden men inte för höghastighetsbanor. Även om trafikverket väljer att gå vidare med en utbyggnad med fastgjuten räls, så är nackdelarna för många och kostnaderna för höga för att motivera att vi ska fortsätta krama denna flera sekel gamla teknik. Istället bör Sverige likt andra börja blicka mot framtida stamnät för maglevtrafik såväl mellan storstadsregionerna som våra grannländer.
Vad är nackdelarna för traditionell räls kontra maglev (främst i höghastighetstrafik)?
  • Kräver mycket större ingrepp på naturen.
  • Delar av landskapet.
  • Halverad hastighet.
  • Högre kostnad för drift och underhåll.
  • Kräver mycket lägre lutning.
  • Och slutligen, så verkar även byggkostnaden kan bli likvärdig maglev
Enda skälet jag ser till att krama traditionell räls för framtida höghastighetsbanor, är för att kunna fylla den med snigeltåg när det är trafikstörningar i dagens spår. Höghastighetstågen ses alltså inte som höghastighetsspår, utan som en livlina för att lindra symptomen av den enorma underhållsskuld vi sitter på.
 
Om ni frågar mig så skulle jag hellre se att staten avvaktade med höghastighetsbanorna, skapade balans i befintligt system och började bygga ett nytt framtidssäkert stamnät för höghastighetstrafik. Nu riskerar vi istället att låsa fast oss i förlegad teknik.
  • Lägg mycket mer pengar på underhåll, för att bli väck underhållsskulden.
  • Bygg färdigt de dubbelspår och nya stambanor som är planerade.
  • Påskynda utbyggnaden av ERTMS.
  • Samordna standarder och korridorer för maglevbanor inom Skandinavien och EU.
  • Bygg höghastighetsbanor (läs maglevbanor) mellan Helsingfors-Stockholm-Göteborg-Oslo med anslutning mot Malmö-Köpenhamn.
 Kanske vi inte bara stanna vid maglev för framtida höghastighetsbanor. Kanske vi även ska börja diskutera möjligheterna för en övergång från stora tåg och tidtabeller, till mindre fordon som trafikerar banorna vid behov (likt hur dataprotokoll trafikerar nätverk). Något som är tänkt att användas på de amerikanska hyperloopbanorna som planeras i bl.a. Dubai inom kort.
Standard
Inlägg

Ett mirakel att vi har unga politiker.

Alla ska inte dras över en kant, men det behövs bara en handfull personer inom politiken för att grusa hela maskineriet.

När jag lyssnar på Gällivares kommunalfullmäktige så sitter jag likt en entusiastisk fotbollssupporter och svär. ”Begär för fan inte replik”! Att lyssna på dessa fullmäktigemöten kan vara plågsamt. Slag för brösten, tummar som spelar på hängslena, fingrar som pekar, kängor som kastas och en evig vilja till att alltid ha sista ordet.

Skulden för detta bär ingen ensam. Även mina egna partikamrater kan räknas in till denna skara.

Det käbbel som pågått i många år, den burdusa metod att göra först och fråga sen som är och har varit mantra inom kommunen göder ett politikerförakt. Att det finns några få unga som vill engagera sig i partipolitik i Gällivare är ett mirakel.

Det uppfattas som att prestige och att få ära för beslut är viktigare, än att röra sig framåt. Ödmjukhet finns inte i vissa politikers ordlista. Att sitta i Luleå vid skolbänken och se på utifrån är frustrerande. Ibland önskar jag att jag kunde pausa allt ställa politiker på scen på Vassaratorget, samla kommuninvånarna runtom och köra handuppräckning.

Vilka medborgare tycker att kommunfullmäktige är en lekskola? Hand upp!

Vilka känner sig överkörda och förbisedda?

Vilka saknar dialoger i samhällsutvecklingen?

Vilka är less på partipolitiskt käbbel?

Jag känner vettiga politiker även i Gällivare. Lyhörda och ödmjuka personer som vill framåt. Personer som kan sitta i ett bord där alla inte tycker lika. Tyvärr orkar många av dem inte med denna sandlåda, som stundvis tycks sakna uppsyn av en rastvakt. Att ge all sin energi är inte något en orkar med i långa loppet. Varje dag önskar jag att fler kunde lyssna på sina motståndare utan att trycka ner och slå sig för bröstet. Varje dag önskar jag att lyhördhet och ödmjukhet fick mer plats såväl i som utanför fullmäktige i Gällivare.

Gällivare är en fantastisk kommun och jag hoppas att jag i framtiden kommer kunna säga det samma om kommunens politik och hela kommunens förvaltning.

Att det finns unga som trots käbbel motiveras till att vilja förändra är ett under. Detta med hänsyn till det politikerförakt en del kommunpolitiker och förvaltningschefer lagt grunden för.

Det ska sägas att Gällivare (tyvärr) inte är ett unikt fall, men ett exempel jag kan relatera till.

Standard
Inlägg

Jag tror att vi kan bygga ett bättre system.

NATO, Ryssland, militärer och upprustning ett mantra som går i media och bland politiker. Är Ryssland det största hotet? Frågar ni mig så blir svaret nej.

Jag oroar mig inte för Ryssland i nuläget. Bortsett från klimathotet ser jag bristande infrastruktur som en av Sveriges största hot. Elektricitet, kommunikation och logistik. Slå ut en och landet stannar. Utan dem fungerar inte vårt moderna samhälle.

Utan el har vi inget vatten, ingen kommunikation, stora delar av trafik och transportsystemen stannar av.

Utan kommunikation får vi problem med många samhällsfunktioner, företagen kan inte leverera, kunderna kan inte handla, hjälpen kommer inte i nöden, stora delar av transportsektorn ligger nere och även elproduktionen kan drabbas.

De nät vi har idag har stora brister. Driftsäkerhet, kapacitet samt orättvis fördelning och kostnad är stora problem inom samtliga teknikområden.


Elnät

Sverige har stora lapptäcken av lokala monopol. Elnätets skick och tillförlitlighet beror på vart du bor. I mina hemtrakter i Norrbottens läns inland är långa strömavbrott något av en vardag under december och januari. Milda vintrar med mycket snö, och snålande på underhåll har gjort att situationen förvärrats senaste åren. Ombyggnader kommer men alla får inte de elnät vi kommer att få. Vissa har oturen att ha en annan nätägare som inte servar och förnyar sin infrastruktur. Olika nätavgifter och olika kvalitet.

Än så länge får vi förlita oss på elverk och alternativa värmekällor för att klara en del vinterdagar.

Mobilkommunikation

I Svergie har vi inte ett nät, vi har flera nät. Istället för att bygga öppna nät med master som alla operatörer kan nyttja plöjer vi miljarder på att bygga flera nät på samma ställe, medan stora delar av landsbygden och inne i riktigt tätbebyggda tätorter så är det bra om man har godtycklig täckning på GSM.

Skulle samma pengar användas på ett öppet nät, skulle vi kunna ge täckning i större delen av landet, höja driftsäkerheten och höja nätets kapacitet utan att det kostar mer. Vi har ett oerhört ineffektivt system idag.

Idag har näten så stora områden utan täckning att MSB och blåljusmyndigheterna överväger att börja bygga ett eget nät för att tillgodose deras framtida övergång till 4G.

Markbunden kommunikation

Fibernät (och kopparnätet) är idag sårbart. Likt elnätet är det även här ett lapptäcke av aktörer med lokala monopol. Vissa med öppna nät andra inte. Det finns otillräcklig driftsäkerhet och idag kan en attack (såväl digital som fysisk) mot en enda server, slå ut stora delar av kommunikationen i landets fiber, koppar- och mobilnät.

Fibernät är något som långt ifrån alla har tillgång till och de nät som byggs ut kostar ofta såpass mycket att många tvingas säga nej fast de vill med på tåget.


Framtiden

Hur jag vill att systemet ska formas.

Jag tror att vi borde konsolidera och förstatliga alla näten under en ny myndighet. Ett gemensamt öppet nät, för respektive teknikområde, som alla operatörerna har tillgång till. Större satsningar på redundans och driftsäkerhet. Ett nät som når alla, där alla har samma garantier på kvalitet och driftsäkerhet. Ett nät där en ledning kan grävas av eller servrar och ställverk slås ut, utan större påverkan på samhällsfunktionerna. Kommunikationsnät som gör det möjligt att ringa efter hjälp i nödsituationer även om elektriciteten skulle slås ut en längre stund.

De statliga operatörerna i respektive bransch separeras helt från nätägandet, i en ny myndighet. Operatörerna kan fokusera på att vara just operatörer, medan den nya myndigheten kan ha rikets säkerhet och tillgänglighet för alla under lika villkor som mål.

Att det är lika för alla betyder inte att man ska applicera samma metod överallt, men samma krav på tillgänglighet och kapacitet till samma pris alltid ska gälla, oavsett vart i landet vi befinner oss.

…Finansiering

När någon säger förstatliga tänker många på skattefinansiering. Det är dock två helt olika saker.

Precis som näten idag finansieras med nätavgifter så kan de finansieras med nätavgifter även i statlig regi. Något jag personligen tror är det bästa sättet.

Genom att hålla kvar vid ett system baserat på nätavgifter, skulle den nya myndigheten kunna direkt efter övertagandet påskynda den befintliga ut- och ombyggnadstakten på respektive teknikområde, helt oberoende av statsbudgeten. Lika möjligheter för alla operatörerna, lika kostnad och kvalitet för alla medborgarna och företagen. En operatör med 20% av kunderna betalar 20% av nätavgifterna.

Därtill har myndigheter de lägsta låneräntorna tillgängliga, genom statens förmånliga lån. Något som ytterligare bidrar till grunden för ett kostnadseffektivt system.

…Operatörerna

Jag har inga intressen av att stoppa privata operatörer. Tvärtom tror jag detta system skulle ge möjlighet för ökad konkurrens, där även små aktörer har möjlighet att etablera sig. Operatörerna kan fokusera på sitt och behöver inte heller ett eget nät för att kunna konkurrera till fullo. Som operatör har du samma service överallt, god täckning och samma förutsättningar som andra aktörer.

…Teknikutveckling

Att förstatliga näten måste, göras med teknikutveckling i tanken. Knappt har hela landet godtycklig täckning på 2G (GSM) och 4G, så är nu 5:e generationens mobilnät på väg att introduceras. Även under statlig regi måste incitament och direktiv finnas för att se till att teknikutvecklingen inte stannar av. När nya tekniker kommer ska den nya myndigheten stå redo att etablera dem.


Jag tror vi kan bygga ett system som är bättre i alla avseenden, billigare och med utbyggnader som kan nå alla betydligt tidigare än i dagens takt. Ett system som är statligt men inte skattefinansierat.

Vad tycker ni om Sveriges infrastruktur och hur anser ni att systemet bör utformas?

 

Standard
Inlägg

Lyhördhet och dialog – Bristvaror inom politik och förvaltning.

Runtom i landet ser jag det. Mest påtagligt för mig är det på hemmaplanerna. I Gällivare är det samhällsomvandling, i Luleå skolan och i landstinget storregion.

När det är dags att bygga nytt i befintligt bebyggda områden kommer det alltid finnas åsikter. Det hålls workshops, informations- och samrådansmöten, men vad händer sen? När allt är klart så faller ändå folkets åsikter åt sidan. Enskilda personer på förvaltningar tar beslut och sopar banan ren för egna förslag. Kommunpolitiker med bestämd uppfattning har sagt sitt.

Jag har sett, hur folkvalda och förvaltning runtom har kommit på möten för medborgardialog, men kommunikationen har varit enkelriktad. ”This is it”. Möten som ska ge folket chans att tycka till, lyfta problem samt brister som folkvalda och tjänstemän har missat, blir till forum för att cementera redan lagda förslag.

Jag är förvånad att det inte överklagas mer än det gör idag. Burdust läggs förslag fram utan tydliggöranden, utan en inledande medborgardialog. Folk blir upprörda och oroliga. De känner sig överkörda och förbisedda. De upplever att de inte fått säga sitt.

Är jag förvånad över att det vankas flera folkomröstningar i länet, att föraktet mot politiker och förvaltning växer eller att detaljplaner rivs upp? Nope!

Skulle vi lära oss att lyssna på andra än likasinnade och de i våra inre kretsar, kanske vi skulle kunna ställa oss i andras skor. Kanske vi skulle kunna förstå andra och lösa de problem som lyfts. Det kommer alltid vara de som inte blir nöjda med beslut som fattas, men med dialog och öppenhet genom hela processen skulle Luleå kommun och landstinget inte ha en folkomröstning hängande över sig och Gällivare kunde ha haft grävskopor och lyftkranar på Andra Sidan.

Nu sitter vi där vi sitter och jag tvivlar att det kommer bli mycket bättre inom de närmaste åren framöver.

Så länge vi inte tar hjälp av andra att se utanför de egna perspektiven så kommer vi inte att röra oss framåt. Ensam är inte stark och våra idéer är aldrig felfria. Att ta extra tid i förebyggande syfte kan spara år av träta och passivitet. Samhället finns för medborgarna inte för att enskilda personer ska få slå sig för bröstet.

Det ska sägas att jag är långtifrån en förespråkare av folkomröstningar, men vi behöver inte mindre möjlighet att påverka eller överklaga. Vi behöver mer ömsesidig kommunikation i bägge riktningarna.

Vi behöver inte bara lyssna på enhetschefer och ledare. Vi måste ut på golvet och höra vad de inom våra verksamheter tror om våra förslag och vad de har för idéer. Ut på gatan och fråga medborgarna.

Snabbt och enkelt är aldrig svaret på jobbiga frågor.

 

Standard